Stina Stör Sig

Du långa blonda manliga varelse som satt på rad 2 sektion T på Lalehs konsert på Scandinavium igår, kommer du någonsin uppnå den nivå av självinsikt som gör att du förstår hur störande du är när du filmar halva konserten med din lilla fåniga läsplatta och leker med den under andra halvan av konserten? Kommer du fatta hur meningslöst det var att filma när du tittar på resultatet hemma och ser den lilla vita pricken i mörkret och knappt kan avgöra vilken låt hon sjunger? Kommer du tillåta ditt manliga ego att inse att du missade en riktig upplevelse för att du envisades med att visa upp din nya leksak för alla som satt i din närhet? Kommer du ångra dig när du hör ditt sällskap prata om sina intryck av denna konsert? Kommer du ens lyssna på dem? Jag tror inte det, men jag undrar ändå.

Tror det eller ej men trots föregående dags jobbiga stund på gymmet återvände jag igår. Tänkte att jag ska nöta in en rutin. Jag stred emot hela min vilja och äntrade dörren, passerade receptionen obemärkt och tog mig in i omklädningsrummet. Jag provade mig fram till ett skåp som gick att låsa, INNAN jag bestämde mig för att bo in mig ordentligt. Jag hittade ett ganska snart, bredde ut mig och tog fram min yoghurt jag hade med mig för att stilla hungern inför mitt kommande träningspass. Jag satt där i godan ro och hann kanske ta max två skedar då en naken dam med handduksturban dyker upp från duscharna. ”Och var tror du jag har mitt skåp då?” Utbrister hon barskt. ”Inte vet väl jag”, svarar jag avmätt och lite lätt förvånat. Jag satt i min egen värld och var inte alls beredd på att bli barskt tilltalad av en naken dam med handduksturban. Jag insåg snart att hennes skåp såklart var bakom mig så jag flyttar på mig, under tystnad. Jag vill som bekant inte ha någon kontakt. Men den nakna damen fortsätter prata, jag tror kanske hon vill kompensera sin barskhet: ”Ja är det inte typiskt, man sätter sig alltid där någon annan behöver vara”. ”Ja, jo, det kanske stämmer” mumlar jag. Nu sätter sig den nakna damen ner på sin handduk, precis bredvid mig och min yoghurt. Hon börjar rota i sin Friskis och Svettis-väska och fångar upp ett etui. Hon öppnar det och jag sneglar såklart på vad som nu ska ske. I etuiet ligger en massa små verktyg som jag känner igen som nagelverktyg. Hon väljer ett av verktygen och jag tänker: ”Inte ska hon väl…” Men JO, det ska hon. Fortfarande helt naken börjar den nakna damen rensa tånaglarna. Jag blir alldeles paff. Efter att ha rensat stortån reser hon dock på sig. ”Ok, snabbt avklarat. Ok då!” Men nej, den nakna damen går in på toaletten och hämtar en bit papper som hon sedan lägger på golvet under den smutsrensande foten. Jamen DET var åtminstone omtänksamt av henne, att samla upp sin skit. Jag avslutar snabbt min yoghurt, byter om och flyr ut i träningslokalen. Där blir det lite mesig träning för att sen fly hem till hemmets trygga och lugna vrå. Inga nakna damer i sikte, bara jag och mig själv. Jag kör lite avslutande övningar och bestämmer att, imorn tar jag ledigt från gymmet!

Varför ska det vara så svårt att gå in helt obemärkt på ett gym, springa lite, göra sina övningar och sen smita iväg som om man aldrig varit där? Jag avskyr verkligen gym, jag trivs inte alls i miljön! Som om inte det vore nog, min dåliga ovana att undvika stället gör att min kropp blir så deformerad att det blir ännu mer obehagligt att gå dit än det gjort om jag bara masat mig iväg mer regelbundet. Idag tvingade jag mig dit. Efter en härlig påsk med mycket god mat och dryck och övrigt onyttigt hade jag en usel dag på jobbet, sov dåligt i natt och var dyngsur av äckligt göteborgsregn när jag kom fram till kontoret. Jag längtade hem till min säng hela dagen. Men inspirerad av min träningstokiga arbetskamrat tvingade jag mig in på gymmet efter över tre månaders uppehåll. In kom jag utan att någon noterade min ankomst, bra. Steg 2 omklädning: Det är galet mycket folk på gymmet runt halv sju, det borde jag fattat! Jag försöker fortfarande vara osynlig. Ombytt och klar ska jag låsa skåpet, då är det någonting fel på tekniken. Jag måste ut i receptionen och ge mig tillkänna, bara det gör mig mer sur än jag var innan. Jag får ett ersättningskort som inte heller det fungerar, underbart! Vad är det för fel på nyckel? Jag byter skåp. Men det trötta puckot, alltså jag, testar inte låset innan så när jag väl packat över alla grejer fungerar naturligtvis inte det skåpet heller. En tjej erbjuder mig sitt skåp då hon ska gå. Jag är nu väldigt vresig, muttrar någonting ocharmigt och menar på att det här uppenbarligen inte var någon bra idé, jag ville ju inte gå dit från första början… Som den mer frekventa gymbesökare jag gissar att tjejen ifråga var svarar hon käckt: ”Men det känns mycket bättre när man har tränat.” Charmtrollet, jag igen, svarar: ”Det känns så jävla långt bort just nu bara…” Tack och lov var tjejen vettig och skrattade bara och jag kunde äntligen låsa in mina pinaler.

Väl ute på löpbandet, 20 minuter, inte en sekund längre! Det kryllar av folk i lokalen och jag tvingas ta ett löpband som står längst fram, närmast den enorma spegelväggen. Såklart! Nu väntar 20 minuter Stina i svettig helbild, räcker det inte att mitt kontor är en före detta sminkloge med en stor spegelvägg? Jag vill inte se mig själv i spegeln, speciellt inte när jag svettas på ett löpband! Nåja, inte mycket att göra, korkat att vända och gå nu. Jag sätter igång och det flyter på riktigt bra, jag känner mig ok. Jag gillar ändå att springa någonstans. Men naturligtvis drabbas man av en svettig granne som ska snegla i spegeln. Jag vill inte se mig själv och jag vill inte att andra ska se mig. Jag stirrar ut karln, låt mig vara!

Det blev 20 min och en sekund, 2,5 kilometer. Fattigt, men bättre än inget. Jag lockas av att sticka på en gång men bestämmer mig för att göra lite ryggövningar när jag ändå är på plats. Jag ställer i ordning och sätter igång, det var ju ett tag så jag är lite sämre än sist. Små käcka personliga tränare springer fram och tillbaka och kastar ett öga åt mitt håll, ler lite käckt. Jag tror det är menat som en slags uppmuntran men ska jag tvunget ha en skylt för att de ska fatta att de bara muntrar upp mig om de ignorerar mig? Jag riggar om apparaten till en ny övning. Då kommer ytterligare en personlig tränare och ställer sig vid mig, han frågar: ”Hur går det?” ”Bra”, svarar jag och stoppar tillbaka musiken i örat. ”Bra, det är bra” hör jag honom muttra innan musiken tar över. Men han går inte, han står kvar och kollar. Jag stirrar på honom, lite surt. Tar ut en hörlur för att se om det var någonting mer han ville. Nu blir han lite stressad. Börjar svamla om att han ska träna med en gravid kvinna om 10 min, ”men vi kanske kan vara här?” han gestikulerar på en tom plats bredvid mig. ”Absolut”, svarar jag. Men 10 minuter? Då är jag borta för längesen! Jag gjorde min sista övning och gick in i omklädningsrummet för att snabbt ta mig hemåt. Där stod en naken kvinna och stretchade, hon kan ju INTE ha samma problem som mig!

I sista backen på väg hem möter jag och min cykel en man. Jag är väldigt trött efter min patetiska träning och tre backar, flåsar tungt. Mannen knyter näven, ler uppmuntrande och säger ”kom igen, kämpa!” Jag ler ett genuint leende, jag gillade det. Alla inne på gymmet störde mig till vanvett men inte denne man, han kändes äkta och härlig, han fick gärna se mig och peppa mig. Tänk den som ändå kunde fatta min hjärnas tankebana!

Jag vill börja med att understryka att avsaknaden av inlägg inte har att göra med att jag på något sätt stör mig mindre, jag har bara mindre tid att utveckla saken. Nu har jag tagit mig till jobbet lite tidigare för att skriva av mig innan det är dags att börja dagens dagsverke. Ämnena är oändliga men en sak som stört mig ända sedan jag jobbade med ett gäng skottar är det faktum att jag saknar deras sätt. Jag är stolt över att kalla mig feminist och har tröttsamt PK åsikter i frågan och det innebär såklart att jag måste göra avkall på sådant som är ”positivt” med att särskiljas på grund av sitt kön. Då menar jag inte att slippa betala för det gör jag gärna själv. Men att direkt få uppmärksamhet när man kommer till ett bord eller in i ett rum är man inte direkt bortskämd med. Eller bli kallad ”love” hela dagarna, på skotska dessutom… Och av James McAvoy! (Så fick jag det sagt…) Sista kvällen var vi alla ute och tog ett stort antal öl för mycket och trots det gick vi vidare till det stället som har öppet längst i Trollhättan en torsdag. Jag har ingen aning om vad klockan var men jag noterade att det var väldigt många manliga varelser på stället och kanske tre tjejer. Jag tog sällskap med en av skottarna de 50 metrarna emellan ställena och när vi kom fram stod ett gäng killar utanför och rökte. Skotten sa då ”make room for the lady”. Jag blev helt ställd. Var jag ladyn? Jamen det verkade inte bättre. Jag började fnissa lite flickigt och passerade killarna. Min PK-hjärna tycker naturligtvis att de rökande killarna borde lämna plats åt oss båda och vi ska inte ens behöva säga till dem. Men herregud vad jag gillade den lilla bekräftelsen av vikten av min person. Kanske är jag bara fattig på området eller så finns det fler som jag. Dagen innan försökte jag förklara för herrarna vitsen med ”Den internationella kvinnodagen”. De fattade inte alls grejen, var är männens dag sa en och alla började skrocka testosteron. Jag var tämligen nedröstad och la ner mitt projekt ganska omgående. Vad man kan lära av skottarna, irländarna och även många engelsmän är väl att man ska ta hand om varandra. Det är vi ganska dåliga på i vårt alltmer kalla och egoistiska samhälle. Kanske om moderaterna få fortsätta sin nedrustning av landet att vi börjar se vitsen med det igen men det är det väl inte värt? Dagarna blir så mycket trevligare om man går omkring och säger ”love” och ”cheers” till varandra. Blir bara så konstigt om alla skulle börja säga älskling och skåla med varandra till höger och vänster… Störande!